Under tidigare workshops med projektet Mallrats så har verbet mallra utvecklats. Vad verbet mallra beskriver kommer att utgöra en del av vår praktik.

*Mallra: (verb) ; att i galleria/köpcentrum av privat alt. privat/semi-offentlig karaktär bedriva fri/kreativ/konstnärlig aktivitet som inte är genom transaktion bunden till köpcentrumets ekonomiska flöde och normala händelseförlopp.

Genom att projektet går ut på att agera utanför de vanliga ramarna så ger det upphov till en hel del nya erfarenheter för de medverkande. Genom sin pedagogik skapar det en förståelse för hur staden med dess arkitektur och rum påverkar och har inverkan på våra liv.

Titeln Mallrats är amerikansk slang och betyder i vanlig form ungdomar som hänger i köpcentrum och gallerior utan pengar eller planer på att konsumera något. Det brukar beskrivas som en slags skräpkultur. Med det här projektet är målet att vrida på begreppet så att det istället lyfter upp och belyser individer som medvetna om sin omgivning och några som utmanar och därigenom förändrar.

Vad som är viktigt för ett levande offentligt rum är utrymme och möjlighet till att utmana platsen, använda rummet på nya sätt och att det finns utrymme för möten utifrån olika intressen. Det kräver öppenhet för mångfald istället för homogen likriktning när det kommer till funktion och ideologi.




För en bättre värld!

För att demonstrera i ett offentligt rum så krävs det tillstånd. Nadia Äärlaht ställer sig frågan: När blir en demonstration en demonstration? För att utforska det bestämmer hon sig för att anordna en promenad med politiska budskap. Den här promenaden sker i Femman i Nordstan. Nadia Äärlaht anordnar den här promenaden ihop med en grupp seniorer ifrån Livslust.

I en galleria som har flera ingångar än två omfattas dess gågator av samma lagar som för ett öppet offentligt torg. Det är inskrivet i svensk lag. Men det fungerar inte riktigt så i praktiken. För en galleria uppfattar vi som mycket mer begränsad kring vad vi gör eller kan göra. Och i flera fall anser ägare av byggnaden eller butikerna sig ha makten över området och vad som sker. Äganderätten inskränker den offentliga uttrycksfriheten.

När Nadias projekt ägde rum i Femman i Nordstan så var det flera som log eller hejade på med glada tillrop. Det tillfälle som vakter la sig i var när den här gruppen slog sig ner för att vila sittandes på en trappa i Nordstan som brukar kallas för emo-trappan, eller tidigare i historien för punk-trappan. Det är en trappa som har blivit namngiven och som har brukats flitigt under många år som sittplats. Den anses nu vara opassande att uppehålla sig på. Hur kan en vakt snabbt och direkt köra bort en grupp seniorer och hindra dem från att vila i trappan? Vi tror inte att det var skyltarna som var problemet. Jan frågade vakten om varför de inte fick lov att sitta ner. För brandsäkerheten hävdade vakten. Det uttalandet var helt befängt och inte troligt då trappan är bred och man inte ens behöver passera den för att nå närmsta utgång.

Det pratas vitt och brett om vikten av ett levande kulturliv i staden idag. Här har vi ett bra exempel på en levande och omtyckt plats. Men då ska människor städas bort därifrån!

En annan mindre kul incident var att en man i ca 45års ålder blev starkt provocerad av de positiva budskapen på skyltarna. Mannen gick fram och började ifrågasätta. "Har inte er generation någonting bättre för er?" - frågade han. Och vidare så uttalar han någonting riktigt grovt och hemskt. "Du och din ruttna generation kan du inte bara gå och dö eller någonting?"

När Nadia hade gjort skyltarna till projektet så hade hon valt att skriva budskap som hon tänkte att alla skulle se som något bra och positivt.

Gänget som gått runt med budskapen kunde inte på något vis förstå att de kunde provocera så. Och att de skulle bli bortkörda ifrån en trappa som lämpar sig bra för att sitta på hade de inte heller förväntat sig. Men att bryta upp ifrån det vanliga i den här miljön uppfattade de ändå som något lyckat och fint. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar